Ett litet steg för vem som helst.
Men ett gigantiskt för mig.
Jag lättade lite på mitt motstånd gentemot playern.
Vi har väl mer eller mindre kunnat prata rätt fritt. För pratat har vi.
I telefon ett flertal gånger. Och långa samtal.
Jag har fortfarande inte kommit över den förvåningen. Vi brukade aldrig prata i telefon. Nu är det nästan så att jag måste säga HEJDÅ då han dröjer sig kvar. Mycket annorlunda.
Och jag tänker för mig själv att jo han är ärlig NU.
Han har förändrats så.
Han ger mig en massa känslofyllda ord och han ger sitt allt.
Han hör av sig mest hela tiden, han ställer frågor om saker i livet och inte bara om sex. Ja, han är som en helt annan person.
Men så sitter jag och läser bloggar.
PANG!
Ett inlägg skrivet av henne.
Och jag får känslan av att hon skriver om honom.
Och jag faller.
Faller.
Det är klart som korvspad att jag inte kan lita på honom.
Det är en självklarhet att han ljuger för mig.
Såklart att han bara vill ha mig lindad runt sin finger och fortsätta med sina spel.
Men samtidigt så tänker jag att kanske att han är ärlig.
Och att min tro på honom bara inte finns.
Att jag är nojig.
Men hur gör jag för att lita på honom, sådär totalt igen?
Är det bara tiden som kan ge det tillbaka.
Är det med tiden jag kan se honom, det han gör, det han säger, det han är och sedan känna tilliten igen?
Antagligen.
Mitt internet suger apa just nu.
Och har gjort sedan igår natt.
Gick inte att koppla upp sig och nu är det segare än segt.
Och för en databeroende som mig så känns det riktigt jobbigt.
Självklart har jag ringt Fjantnet men dom babblade om att det var nog vind som gjorde det segt. Men snart, snart, har mitt kontrakt löpt ut. Och då blir det inge mer Fjantnet för mig!
Sitter här och mår lite smått illa.
Kan ha varit all popcorn, chips och godis jag tröck i mig.
Men det kan också bero på den äckliga filmen jag såg nyss.
The hills run red, tror jag den hette.
Tänkte att det skulle vara en rysare i stil med Blairwitch. Nja på ett ungefär men mycket mer blodigare. Och då menar jag mycket! Det var hud, kroppsdelar och rött överallt. Satt och höll mig om kinderna. Det var helt enkelt för mycket!
Gillar rysare gör jag men..
Jag är nog mer för spök, övernaturligt, rysarfilmerna.
Usch.
Nej, han har gett upp det livet.
Nu håller han sig till bubbelvatten.
Och jag vill tro honom men har svårt för det.
Jag drar öronen åt mig.
Dessutom skickar han fyllesms just nu under skrivande stund.
Sade det till honom.
Med tanke på ett ex och ett annat ex som ansåg att det största nöjet i världen var att dricka sig full, gå ut på krogen för att sedan komma hem och lukta illa/krama toaletten så är jag liksom klar med allt det där. Jag tänker aldrig mer gå in i ett sådant förhållande. Den man jag kommer att vara med kommer att ha något bättre intresse än så.
Annars så kan jag tala om att jag skolkade idag.
Jag blev så putt av samtalet igår så jag tänkte bara SKIT I DOM! Varför ska jag ge och ge, slita arsel men inte få något tillbaka. Kan dom inte ge mig något tänker jag inte ge mitt allt. Det har jag bestämt. Tänker inte bli utnyttjad något mer.
Så jag har degat idag.
Men är ändå trött. Så in i norden.
Så godnatt.
Dagen började väl inte på bästa vis som resulterade i rätt dåligt humör. Inte ilsken eller så utan mer trött och hängig. Fram på eftermiddagen ville chefen prata med mig. Hon förklarade att på pappret är jag anställd för 25/v. Och att jag vanligtvis arbetar mer än så men att nu kommer vintern och då måste de dra ned på allas timmar. Jag kommer alltså att få mina 25 timmar och skulle det finnas extratider så skulle hon ta in mig. Detta gäller alla.
Jag kunde inte säga något än okej.
Vad annat kan jag säga. Vad annat kan jag göra.
I bilen på väg hem kom det.
Den ledsamma uppgivna känslan av att inget någonsin rätar ut sig. Jag går på mina knän ekonomiskt nu. Vilket självklart sprider sig vidare till ens mående. Hur ska jag klara mig den här månaden och så vidare? Och nu när jag kommer att få ännu mindre timmar kommer det att gå helvete. Hur ska jag överleva?
Och jag orkar inte.
Fick bita ihop under bilresan hem. Allt jag ville göra var att storgråta men visste att jag var tvungen att stanna till vid affären för att köpa mjölk.
Det här livet kan fan dra åt helvete.
Det blir aldrig bra. Och jag orkar fan inte.
Orkar inte. Orkar inte. Orkar inte.
Ville bara lägga mig och gråta när jag kom hem men det får man inte. Då ska man vara mamma och ordentlig. Bara att svälja. Hatar det här.
En mycket bra depplåt:
Breaking Benjamin- Breath
Tänk att jag är så duktig på att ordna till det för mig själv..
Ex berättar om någon vän som kan fixa billiga kläder åt barnen. Jag säger att jag inte är intresserad och att jag inte vill. Vilket får han att brusa upp och han säger då bestämt att jag ska titta i katalogerna och skriva vilka kläder som ska köpas. Jag hävdar min rätt och fortsätter att säga nej. Barnen är inte i akut behov av kläder och skulle det behövas något får jag väl åka till HM eller nåt?
Och jag säger även till exet att det är hans vän som kan ordna billiga kläder så han kan sköta det själv. Men nej, han vet inte vad han ska köpa för kläder. Byxor och tröjor är mitt förslag. Och då får jag frågan om jag kan skriva upp det!!! Vadå skriva upp det? Det kommer du väl ihåg. Och han börjar återigen tjafsa om att JAG ska ordna detta.
Jag vägrar.
Han stormar surt iväg.
Sedan kommer det ett sms om att från och med nu får jag sköta all inhandling av kläder till barnen.
Jamen jaha ja.
Så bekvämt för han då.
Angående rubriken så finns det inte så många val när jag skriver om ex. För den enda rubrik jag vill sätta är IDIOT.
Jag försöker komma på om jag är en mycket förstående och förlåtande människa.
Eller om jag bara är en korkad och godtrogen människa.
Vet inte vilket som är bäst eller värst?
Är jag lindad runt hans finger?
Eller är jag bara urbota korkad?
Pratade med playern igår kväll.
Och han har förklaringar till precis allt. Allt!
Och från att vara sur och ställa obekväma frågor finner jag mig att mjukna och bli snäll och rar. Är man en mes eller vad? Vem vet, vem vet?
Det går inte att stoppa tänkandet och analyserandet. Det är väl så vi kvinnor är? För inte är det väl bara jag som är sån här?
Jag fick aldrig komma hem till honom, det var den ena efter den andra förklaringen om varför hela tiden. Men hon blev bjuden till hans hem. Hon var välkommen dit men inte jag. Hon fick sova i hans säng. Och det trots hans ord om att jag var den han ville vara med. Vad var det för lögner han sade till mig innan, under och efter?
Vad är det som får honom att tro att hans ärlighet NU förändrar det som hände DÅ? Hur kan han förvänta sig att jag ska acceptera och låta det gå obemärkt förbi?
Jag hade min magkänsla hela tiden som sade att något var fel. Och när jag ställde frågor om det känslan sade mig blev han arg. Han blev arg och sade att jag överdrev, att jag hade fel. Han fick mig att känna mig dum och elak som kunde tro något sådant om honom. Han fick mig att svälja känslan och acceptera att det var jag som var fel, det var jag som var dum. Men nu vet jag. Det var inte jag som var dum eller fel. Min känsla var rätt. Och jag försöker förstå hur han hade mage att få mig att känna mig så fel, och hur han kunde bli arg på mig när jag hade rätt?
Han var medveten hela tiden och gjorde val.
Jag var omedveten och kunde inte göra de val som skulle ha gjorts om jag vetat sanningen. Hade jag lyssnat på min egna känsla och följt den hade jag inte behövt fundera över detta nu. Men det blir en läxa att ta med sig till framtiden.
Trots att jag anat.
Kan jag ändå inte låta bli att känna mig besviken, lurad, ovärdig, ledsen och liten.
Det ligger på bordet nu.
Och detta är bara en bekännelse.
Vilka fler finns det? För jag vet att det finns fler.
Det har min känsla alltid sagt.
Vad är det som gör att en person kan försöka skylla på att dennes bagage är tungt och gör den rädd? Min åsikt är att oavsett vad du har med dig i bagaget kan du aldrig skylla på detta. Det rättfärdigar inte att du för andra bakom ljuset och inte heller att du svänger dig med lögner.
