Sitter du bara själv där hemma när du har en ledig dag?
Svaret blir ja med en lättsam ton i rösten

Så du fyller år, ska du ha kalas/fest?
Äsch heller med skratt i rösten, det är väl inget att bry sig om

Vad har du gjort i helgen då?
Näe ingenting, slappat framför tv:n med en ”gud så skönt” röst

 

Jag har aldrig brytt mig om midsommar, så varför känner jag mig så ensam? Och varför blir blicken suddig när känslan stryper mitt bröst?

Jag är ensam.
Jag har inget liv. Inte ett sådant liv som man antar att de flesta har.
Jag har inga vänner. Kan inte ens minnas den senaste gången jag gjorde något tillsammans med en vän. Den enda aktiviteten som skett har varit det destruktiva förhållandet med HAN. Och dejten jag var på.

Men jag har inga vänner att prata med. Där är aldrig någon som ringer och jag ringer aldrig någon. För lång tid har passerat.

Jag är inte värd en vän. Jag vågar inte ens ha en vän. Visst jag är trevlig när någon närmar sig. Men backar när det blir för nära. Ensamheten är självvald men samtidigt ändå inte.

Och den ålder jag har säger mig att där kommer aldrig att bli några vänner i livet. Och det får sig att vända magen, rullande rullande kaos. Därför undrar jag? Vad gör jag här? Ska jag bara fortsätta leva. Fast utan att leva.

När jag jobbar, så träffar jag människor.
Men när jobbet är slut. Så är det tystnad.
Och tystnaden gör så ont. Den värker i hela kroppen.

Vad finns där att se framemot.
Och jag skäms.
Över det jag är. Över den jag är.
Över att jag ingen har.
Så ovärdigt och fult.

Så då sitter jag här.
Patetisk och skriver.
Skriver inte till någon.
Men det är.
Det enda jag har.