Han var uppretad redan innan han klivit över min tröskel. Och det utan att jag ens pratat med han på flera dagar. Han började genast slänga ur sig attacker. Och anledningen till att han attackerade är att jag inte har någon semester och att han nu äntligen fick ta ut sin ilska över att han snokat reda på att jag varit i Sthlm.

En explosion.
Sedan stormade han ut och drämde igen min ytterdörr.
Och han gjorde det för hårt. För den där flärpen som är själva låsmekanismen har blivit sne så nu kan jag inte låsa dörren.

Luften blev tjock att andas och jag har nu settat apatisk på mitt badrumsgolv och bölat. Jag förstår inte hatet han hyser emot mig. Jag förstår inte vad det är jag har gjort för att han ska hata mig.

Och oavsett vad jag gör eller inte gör så blir det aldrig bättre.
Jag är rådlös.
Återvändsgränder.
Jag vet inte hur jag ska få det att sluta.

Och att ringa till mamma och få höra att det här kommer att sluta riktigt illa känns jättebra. Men hon har rätt. Det är så jag själv tänker också. Det är den tyngande tanken jag bär inom mig hela tiden. Jag kommer bli misshandlad eller dödad. Det är just den psykiska stressen som äter mig hela tiden.

Och där finns ingen att prata med. Att få råd ifrån.
Det enda min mamma säger är att ja han är sjuk, ja det är sjukt osv. Men ingen gör något och jag själv vet inte vad jag ska göra.

Jag vet bara att det måste få ett slut.
Snart.
För jag är nedbruten. Orkeslös och rådvill.
Psyksjuk kan man säkert säga att jag är också. Och det visar sig i så många olika former.

Det här med nedbruten. Man orkar inte. Man tar bara emot.
Orken tar sig vidare till att inte orka ta hand om sig själv och livet runt omkring. Mitt hem jag bott i över ett år nu är ännu inte färdigt. Det är som att vara nyinflyttad. Jag äter dåligt. Mycket dåligt. Jag tappar hår till förbannelse. Jag har ångest. Och får attacker då och då. Jag tänker dumma tankar. Om att inte vilja leva. Att bara få försvinna.

Hatar fan mitt liv.